elin har ordet

Hur mycket bör man ta åt sig egentligen när det kommer till copycats? Antingen blir man rosenrrrasande och tycker att folk tar det som egentligen tillhör en själv. Eller så skrattar man lite lätt och säger som Karin, en copycat blir aldrig mer än en kopia ändå. Det där är svårt. Jag har sagt det förut. När slutar man inspireras och när tar plagieringen över? Stil. Kläder. Enda sättet att föbli helt egen är att aldrig titta på någon annans kläder och knåpa ihop något själv. Vi inspireras alltid. Och även om vi inte gör det medvetet, så minns hjärnan blider den sett förr. Borde man bli lite smickrad? Och dans då. Hur ska man kunna vara säker på att man inte själv härmar steg för mycket. Tro mig. Det är svårt att hitta på saker som inte en jävel har gjort innan mig. Och när man ser folk som dansar så som jag gör, ska man bli glad att man hjälpt någon eller ledsen över att bli berövad sitt eget?

Så länge jag vet att jag var först, eller så länge jag vet att det jag gör/är/har på mig verkligen är jag till 100% så försöker jag ta det med ro. Om folk nu tror att det är jag som har härmat någon annan, så kommer det snart visa sig att det är jag som är den äkta, riktiga. För det jag gör och är - det är mitt. Och det syns om man tror det själv.