swimming with sharks
När jag badar blir jag extremt nojjig och tror att det finns hajar som kan lukta sig till mitt tåsvett på minst 7 kilometers avstånd och vill komma och äta upp mig. Detta gäller även när jag badar i Helgasjön, vår egna lilla insjö. Men det händer att jag skärper mig och fattar att det inte kan vara så, då tror jag bara att det finns minst lika illasinnade gäddor som lurar efter mig i det grumliga vattnet. Människan är inte byggd för att plaska omkring i vatten! Njet!
Tänk er själva, man är på semester i något härligt semesterparadis. Man har gått till en lokal turistlurare och köpt en snorkel och cyklop. Och så vill man titta på sanden under allt vatten. Tänk er att man vänder sig ut mot havet, med ryggen mot stranden. Man ser inga människor som badar längre ut - istället tror man att man ser en stor feting vithaj som kommer simmande in mot stranden som en stor skugga. Och så börjar man andas lite snabbare, vilket man med snorkel hör extra väl själv. Så man blir lite lätt panikslagen och bestämmer sig för att man nog har badat färdigt för idag. Det har hänt mig galet många gånger!
Så, jag tänker såhär. Visst borde jag nångång i mitt liv åka till Sydafrikas kust för att åka på hajsafari? Pluppas ner i en stålbur och hissas ner i vattnet och face my deamon - the big white shark! Man ska ju möta sina rädslor? Jag tror det skulle vara nyttigt, inte bara för att jag skulle vara förbannat modig. Jag som människa borde också möta min överman. I vattnet har jag inget att komma med, i vattnet är hajen kung. Människan kan ta sig i röven när det kommer till den magiska undervattensvärlden, och det vore bra för människans storhetsvansinne. Tror jag.
Vilka rädslor tampas ni med?
