elin har ordet

Jag känner mig lite ledsen i kroppen, var och gjorde en extra cellprovskontroll nu på morgonen. Det gick väl bra och så, men nu måste jag bara vänta på provsvaren. Det är en jobbig och utsatt känsla att ligga där och inte bara tycka det känns obehagligt utan dessutom vara rädd för att det ska vara förändringar som tyder på något farligt. Jag känner mig lite känslomässigt svajjig, jag kan inte låta bli att tänka på allt möjligt jobbigt som skulle kunna hända. Tänk om jag aldrig kan få barn, eller om jag bara kan få barn just exakt nu i livet och måste välja mellan att bli ung mamma eller ingen mamma alls? Eller om jag faktiskt utvecklar cancer i livmodern?

 

Ja, jag vet att jag är waay ahead i mitt huvud. Jag vet faktiskt inte ens om det kan vara något som är farligt. Bara att det syntes på mina prover att jag har cellförändringar. Ytterligare prover kommer visa om jag måste ta bort de delar som inte är som de ska eller inte. Jag har tagit första steget mot att det ska bli bra igen iallafall.

 

Jag vet inte alls om jag kan ha datorn i bussen eller så, men annars så hörs vi från Småland nästa gång! Jag är framme runt 22 ikväll, och ingen värld ska gå under idag. Jag är inte färdig ännu.