elin har ordet

Kom och tänka på när jag var liten, jag och Sanna var riktiga entreprenörer som alltid tänkte framåt! Vi såg alltid till att få in cash genom skoputsning, pantade burkar och bortslängda tialotter som någon missat en vinst på. Och allra bäst var vi på sådana kupongtävlingar man kunde hitta vid hyllkanterna på stormarknaden, "skicka in tre kvitton och få en ryggsäck", thoose sorts of things. Vi hade massvis med prylar som vi vunnit och skrapat ihop till.

 

Men av någon anledning hade vi en grej för oss att vi alltid skulle ha någon slags flyktplan. Hur långt kan vi ta oss nu, ifall vi skulle vara tvunga att klara oss själva? Vi grävde i fickorna och räknade ihop vad vi hade. 17 kronor här, 6 kronor där, några ballerinakex, cyklarna vi åkte på och så en kortlek. Okej, bra. Vi skulle kunna köpa en tialott och vinna mer pengar, vi skulle kunna äta ett kex när vi blev hungriga, och vi skulle kunna cykla till typ Sandsbro iallafall. Så det gjorde vi. Men vi kom aldrig så långt att vi faktiskt försvann på riktigt för ett tag. Förutom när våra föräldrar letade till döds, och vi mest hängde i en mattställning och chillade på livet en sommarkväll.

 

Vi var beskedliga barn, hehe. :)

 

Ååh Sanna! Försökte hitta bilden på oss när vi är pyttesmå, står på en sten i skogen i likadana jackor. Minns du? Tror vi åkte någonstans för att gå en promenad med din mamma och Artoo. Har du den på din dator? ♥

Titta, här har vi den ju! Två söta små monster med samma modell på jackan. En kortis och en långis. ♥