elin har ordet

I största möjliga mån försöker jag ha inspirerande människor runt mig. Alltid - när jag får välja helt själv.

 

Då och då (nästan aldrig nuförtiden, tack och lov) känner jag mig som en tillplattad växt utan några som helst planer på någonting i livet. Det var lite så jag levde mitt liv tidigare också. Lyssnade mycket på vad andra tyckte jag borde göra, men hade inte riktigt den där sista pushen att faktiskt göra något vettigt av det. Jag jobbade på dansskolan för att min danslärare tyckte det skulle passa mig. Jag stannade kvar länge för att jag fick fler klasser, och såklart för att jag väntade på att min pojkvän skulle sluta skolan. Men egentligen inte för att jag själv hade det som mål, det jag verkligen ville. Bara ströanledningar till att slippa tänka själv.

 

Men när jag väl låg hemma i soffan och hade ångest innan jag skulle till dansstudion, det kändes som om jobbet åt upp mig inifrån, och när jag verkligen kände paniken över att stanna kvar i Växjö och bara blaffa ut i nån slags nöjsamhet jag inte riktigt valt själv så fick jag nog.

 

Jag gick på folkis ett år och har aldrig mått så bra. Eller så dåligt. Huvudsaken är att jag kände saker under året. Jag började lyssna på hjärtat i allt större mån men även på naturen, som alltid gav kloka svar. Jag började omringa mig av människor som var totalt dedikerade till vilket intresse de nu kunde tänkas ha, och jag såg passion i folk. 

 

Fantastiskt!

 

Jag har nu börjat drömma större än jag någonsin gjort tidigare, mina planer är för stora för ett enkelt papper. Jag vill göra ALLT och jag vill göra det NU! Det är nu det rätt tid för mig att börja uppnå mina mål. Inte en dag för tidigt.

                  

Men kanske alldeles lagom sent för att jag skulle hinna förstå vad som händer själv.

Times are changeing.