make love, not angry faces

Varför känns det alltid så himla skumt att gå fram till någon man inte känner och ge en komplimang? Man vet ju själv att man skulle bli jätteglad och att det egentligen inte alls är speciellt farligt. Så varför sätter den där konstiga spärren då in när man nästan bestämt sig för att stega fram till någon och säga något snällt. Jag har ibland sagt saker till mina vänner om personer jag ser på stan "ooh vilken fin outfit hon har!" och så liknande, och jag skojar inte när jag säger att det flera gånger har hänt att de har blängt på mig, sagt lite mindre smickrande saker när vi sedan gick förbi lite för högt. Då vill jag gå fram och säga "jag tyckte bara du var fin din dumma gris men nu tycker jag att du är ful igen!". Knycksa ihop läpparna och spatsera iväg. Jädra.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0