unken stank, uäck!

Martin rökte som en borstbindare förr, som man så fint säger. Sedan han var tolv år gammal till något år sedan, alltså när han var nitton - tjugo år. Det är ganska länge. Plus att han rökte massor. Jag gillar verkligen inte rökare. Eller - jag har ju väldigt sällan något emot personen i sig. Men jag har någon slags idé om att människor med beroenden är lite sämre, lite mer tragiska. Jag ser det som en svaghet att låta något annat än ens eget väsen få bestämma över en själv, antagligen för att det är så viktigt för mig att jag alltid vet var jag har mig själv.

Så, ser jag en människa som röker kan jag inte låta bli att tänka att personen är svag under ett beroende. Något nervöst att fippla med för att slippa ta itu med verkligheten. Plus att jag inte förstår grejen med att självmant utsätta sig för något farligt. Ingen är beroende vid första ciggen, och ytterst ytterst få kan säga att de tvingats till det där beroendet. Och ja, jag dricker då och då, blir full ibland och låter alkohol ta över kroppen. Kalla det omoraliskt om man vill, det skiter jag i. Åsikter får man ju alltid ha, och inte behöver man vara så präktig att tycker man si - måste man tycka så.

Well, back to the point. Jag sa åt Martin att ge fan i att röka, eller så skulle jag ha lite svårt att ta vårt förhållande till en stabilare nivå. Plus att jag hade starka åsikter om att ha en rökande snubbe som knappt har råd att betala hyra. Ska jag betala i slutändan ska det fan inte vara för att pengarna tog slut för ett paket cigg om dagen. Ibland känner jag mig dock ganska hemsk som sa sådär. Stora krav på förändring för att passa mig. Men när det handlar om hälsorisker måste det väl vara okej? Jag aktar mig iallafall för att kräva andra läskiga livsstilsförändringar. Jag är livrädd att gå över gränsen! Hua.


A non smoking generation? Weheartit.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0