hur mycket får man egentligen inspireras?



När plagierar man, och när blir man bara inspirerad? Det är en väldigt knepig fråga. Jag såg en elevföreställning i våras. Jag gillade en av danserna. För den var annorlunda. Sedan råkade jag sätta på TVn imorse och såg So you think you can dance säsong 3, och såg solot av koreografen Wade Robson. Då insåg jag att elevnumret inte var så snajsig trots allt. Eftersom man använt samma låt, samma kläder och farligt många likadana steg.

Jag har elever som använder mitt material under lektionstid och jag uppmuntrar till det under till exempel kompositionsövningar. Men jag uppskattar inte att se elever som direkt har tagit mitt material, kanske för en skolföreställning eller liknande. För i nästan alla fall så kommer det inte uppges att jag är koreografen. Och hur ska jag då se med stolthet på mitt yrke om vem som helst får ta mitt material och använda hur de vill? Varför ska det nästan alltid vara så att det är dansaren som avgör om en dans är bra, när det väldigt ofta också beror på om koreografen gjort ett bra jobb eller inte?

Jag är noga med att berätta för mina elever om jag använder andra koreografers material. Men naturligtvis kan även jag sitta bänkad framför program med fantastiska artister och inspireras!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0