elin har ordet

Idag är det en jättetråkig dag. Vi har fått tid på djursjukhuset för avlivning nu. Varken jag och Martin eller Elisabet har hittat någon som kan ta hand om Zeus istället, så vi hittar ingen bättre utväg. Jag hatar sånt här, det är så himla sorgligt. Jag har bara varit med om avlivning när våra gamla katter var jättesjuka eller väldigt, väldigt gamla. Då har det alltid kännts som om man faktiskt hjälpte kissen att slippa lida. Nu känns det bara som om vi tar ett liv för att vi kan. Tänk om man tog död på hemlösa bara för att de inte hade ett hem? Eller en tonåring som inte trivs hos mamma och pappa? Usch.